|
 I den första svenska trädgårdsstaden Enskede villastad söder om Stockholm
skulle bebyggelsen vara varierad med flerbostadshus med odlingslotter, parhus,
radhus och egnahem för en blandad befolkning. Planen ritades av
stadsplanearkitekten Per Hallman och fastställdes 1908. Den är konstnärligt
såväl som idealistiskt utformad, med terränganpassade slingrande gator i
enlighet med de rådande medeltidsromantiska stadsplaneidealen efter förebild
av Camillo Sittes planer. Bostadskostnaderna kom dock att medföra att Enskede
villastad (nuvarande Gamla Enskede) kom att bebos av tjänstemän. All
markupplåtelse från Stockholms stad skedde med tomträtt efter tysk förebild.
De egnahemsområden som uppfördes på 1920- och 1930-talen skilde sig från
de tidigare områdena på flera punkter. Av sociala skäl önskade staden
åstadkomma ett billigare byggande för att även ge arbetare möjligheten till
ett boende i trädgårdsstaden. Lösningen blev byggnader som uppfördes med
självbyggeri av prefabricerade element och efter ett fåtal typritningar. Detta
sätt att bygga var en tysk nyhet som Stockholms stads byggnadskontrollant Axel
Andersson studerat vid ett besök 1910 i villastaden Hellerau nära Dresden.
Typritningar för byggnaderna togs fram efter en motion i stadsfullmäktige 1924
och ritades av arkitekt Gustaf E. Pettersson på Statens Byggnadsbyrå. Dessa
ritningar blev senare förebilden för den i hela landet spridda
"Per-Albin-stugan".
I den statliga utredningen "Praktiska och hygieniska bostäder"
1921 kritiserades den tidigare stadsplaneringen "utan god samverkan mellan
husen". Områden som Enskede villastad ansågs fula och misslyckade. Både
radhusen och flerbostadshusen hade visat sig vara dåligt efterfrågade och fick
i många fall utgå till förmån för egnahemsstugor. Stadsplaneingenjör Axel
Dahlberg var en pådrivande kraft i övergången till den stil som var
inspirerad av 1800-talets trästäder, enkelt uttryckt nyempire, den stil som
kom till uttryck i områden som Enskededalen, Åkeshov och senare i
Enskedefältet och Enskede Gård. I de senare två områdena blev den tidigare
karaktäristiska placeringen av byggnaderna i gatuliv ersatt med en lösning med
en smal förgårdsmark framför husen. De på 1920- och 1930-talen uppförda,
enhetligt utformade egnahemmen, placerades på slät mark efter ett system av
relativt raka gator. Till och med byggnadernas placering och färgsättning samt
tomternas planering var standardiserade.
Enskedefältets trädgårdar på 1930-talet
Stockholms stad hade slagit fast en stor del av områdets viktigare
växtmaterial och dess planering i den så kallade Skelettplanen vilken måste
följas. Planen gick ut till alla tomträttsinnehavare och gällde för
allmänna platser och för de enskilda tomterna. I Skelettplanen fanns angivet
bland annat att tomterna skulle omgärdas av klippta häckar av en viss höjd
och med en viss häckväxt. Man fick välja hagtorn, sibirisk ärtbuske och
liguster. Staket eller plank skulle inte förekomma. Dessutom skulle
egnahemsägaren plantera ett visst angivet solitärträd på en angiven plats
på sin förgårdsmark. För en gata gällde att alla skulle plantera var sitt
paradisäppelträd, på en annan gata rönn och åter på andra var sin
uppstammad syrén eller var sin rosenhagtorn i en viss färg. Trädplanteringen
gav gatorna olika allékaraktär med blommande och fruktbärande träd.
Trädgårdsstadsföreningen såg till att planen följdes av nybyggarna. En
märklighet är dock att staden själv i planteringen av Livlandsgatan och
Ålandsvägen frångick Skelettplanen och planterade en rad av oxel istället
för de angivna rönnarna. Citatet nedan visar hur engagerat
trädgårdsstadsföreningen följde de uppdragna riktlinjerna.
"Vi har inom föreningsstyrelsen nedlagt mycket arbete och föreningen
har åsamkats en del utgifter för att få planen i sin helhet genomförd. Trots
mycket motstånd från en del håll vågar vi påstå att vi lyckats bra med
byggarna varför vi hoppas att även staden håller sig till skelettplanen. Vi
får därför vördsamt hemställa till Fastighetskontoret att benäget medverka
till att oxeln blir utbytt ju förr dess bättre."
(Enskedefältets
trädgårdsstadsförenings arkiv den 14 mars 1935).
Att Skelettplanen frångicks i denna del ska enligt några äldre boende i
området ha berott på att en ovanligt stor och vacker oxel stod i korsningen
Livlandsgatan-Ålandsvägen. En rolig detalj är att vid upprustningen av
flerbostadshusen Sockenvägen- Sockenplan år 1995 har den märkliga allén av
en rad rönnar och en rad oxel kopierats!
Trädgårdarna är liksom husen i de flesta fall utförda enligt typritningar
där såväl trädgårdens plan som dess växtmaterial var angivna. Det förekom
även att man anlitade en trädgårdarkitekt för att få den egna tomten
projekterad. Anläggningen på Nylandsgatan 11 på Enskedefältet är ett
sådant exempel. Inga tomter tycks ha anlagts utan föregående projektering.
Växtmaterialet köptes in i klump vilket gav den enhetlighet åt området
som man ännu kan uppleva på Enskedefältet. Vissa av trädgårdsföreningarna
i Stockholm samarbetade och utverkade rabatter åt medlemmarna på bland annat
Bergianska trädgårdens plantskola. Kostnaden för träd, buskar och perenner
för en egnahemsträdgård var något över 200 kronor runt år 1930.
"Till Trädgårdsdir. Hr. C.L. Florin
Bergianska Trädgården
Småstugeföreningarna i Stockholm har bildat en samorganisation för att
tillvarataga gemensamma intressen, huvudsakligast gemensamhetsköp för att få
största möjliga rabatter. Som växter av alla slag till våren få stor
åtgång vore vi tacksamma om Dir. ville bevilja oss så stor rabatt som
möjligt. Anslutna föreningar äro: Enskedefältets
Villaägareförening, Skarpnäcks Småstugeförening,
Olovslunds
Trädgårdsstadsförening,
Åkeshovs Trädgårdsstadsförening,
St. Ängby
Trädgårdsstadsförening."
(Enskedefältets trädgårdsstadsförenings
arkiv den 20 januari 1932).
 Typiska drag för trädgårdarnas planläggning var att planerna var formella
med ett stort mått av symmetri. Tomterna omgärdades, som sagt var, av klippta
häckar. Förgårdsmarken var en smal remsa planterad med prydnadsträd som
gullregn eller uppstammad fläder, prydnadsbuskar och perenner. Entréerna låg
på byggnadernas trädgårdssida eller, om husen låg med gaveln mot gatan, på
ena långsidan. Entrégången var sidolagd på tomten och kantades av rabatter
med blommor, prydnadsbuskar och uppstammade prydnadsträd. Kring hela huset
löpte en gång som mot trädgården vidgades till en terass omgiven av
planteringar med blommande buskar och perenner.
Från terassen till tomtens bakkant löpte en gång, ofta en mittgång,
vilken flankerades av exempelvis ett par uppstammade syrener eller ett par
gammaldags rosenbuskar. I tomtens fond låg de viktiga odlingslanden avskärmade
från den centrala gräsmattan av bärbuskar. Utefter tomtens sidor var
fruktträd planterade, i mittgångens avslutning till exempel ett
körsbärsträd. Ibland var mittgången istället en äppelallé och tomtens
långsidor kunde vara planterade med hallonhäckar. Mitt på gräsmattan kunde
det vara en syénberså eller en stenlagd sittplats. Syrénberså placerad på
terassens ena sida förekom också. I gräsmattan blommade vårlök, krokus,
blåstjärna eller vårstjärna på våren. Inga uthus eller garage fanns. De
hårdgjorda ytorna var belagda med grus eller kalksten. Sedan 1950-talet och
framåt har många av de sidolagda entréerna eller den motsatta
trädgårdssidan ersatts av biluppfarter eller garage.
Här följer en lista på växter som förekom i Stockholms
egnahemsträdgårdar före 1940-talet:
Äpplen: Sävstaholm, Transparent blanche, Oranie, Maglemer,
Gyllenkroksastrakan, Klar Astrakan, Arvidsäpple, Cellini, Charlamovsky,
Gravensteiner, Gul Richard, Hornsbergsäpple, Husmodersäpple, Signe Tillisch,
Åkerö.
Päron: Esperens herre, Hovsta, Williams spaljé.
Plommon: Reine Cloude, Viktoria, Czar, Hackmansplommon.
Buskar och träd: Gullregn, rosenhagtorn, vresros, pimpinellros, äkta
fläder, gammaldags rosor, ädelsyréner, ungersk syrén, mahonia, silverbuske,
schersmin, paradisäpple.
Klängväxter: Klängrosor, kaprifol, vildvin, clematis, murgröna.
Bär mm: Svarta och röda vinbär, krusbär, hallon, jordgubbar, smultron,
söt- och surkörsbär, rabarber, pepparrot.
Lök- och knölväxter: Snödroppe, krokus, tulpan, hyacint, narciss,
morgonstjärna.
Perenner: Gul svärdslilja, violiris, gul och brunröd daglilja, japansk
lykta, doftpion (tex Bowl of beauty), bergklint, vårkrage, krollilja,
madonnalilja, stormhatt, doftviol, blå och rosa höstaster, höstgullris,
trädgårdsnattviol, gul nunneört, vit och rosa myskmalva, rosa höstanemon,
getrams, blå och vinröd akleja, stjärnflocka, praktlysing, bergenia,
vintergröna, parkslide, ormbunkar mm.
Vid 1900-talets första årtionden gavs ett flertal trädgårdshandböcker
ut. Några vanliga böcker om egnahemsträdgårdar och odlingen av dessa var
"Villaträdgården" (1903) av Rudolf
Abelin, och
"Köksväxtodling" (1932) och "Egnahemsträdgården"
(1930-40-talen) av Gustaf Lind.
Rudolf Abelin behandlar i flera böcker olika trädgårdstyper. För
egnahemsträdgården betonar han trädgårdens sammanhang med huset och vikten
av att även anpassa den till terrängen.
I Gustaf Linds bok "Köksväxtodling" rekommenderade han bland
annat att grönsaksodlingen skulle ske på traditionella odlingssängar av 1,2 m
bredd och med 4-6 rader i var säng. Mellan sängarna skulle gångarna vara 30
cm breda. En förutsättning för förvaringen av skörden var matkällaren. På
Enskedefältet fanns matkällare i källaren på alla egnahemsstugor. Vattning
skedde med regnvatten uppsamlat i regnvattenstunnor vid stuprören. Särskilt
under matransoneringen under andra världskriget var husbehovsodlingen
värdefull.
I "Egnahemsträdgården" ger Lind råd om bland annat lämpliga
häckväxter och trädgårdens anläggning i största allmänhet.
För fruktträdens vidare skötsel fanns i området flera så kallade
trädskötare som beskar, gödslade och besprutade fruktträden gratis för
föreningens medlemmar. Fortfarande anlitar några av de boende de nu äldre
trädskötarna som i åratal beskurit samma träd.
Egnahemsträdgårdarna är genom sin rika plantering av träd, buskar och
häckar oftast insynsskyddade och privata. I "Egnahemsträdgården"
beskrivs idealtillståndet ;"Trädgården bör vara en för främmande
människor fridlyst plats, där ägaren och hans familj i ostört lugn må kunna
tillbringa lediga stunder." (Lind 1948).
Källor och Litteratur
Enskedefältets trädgårdsförenings arkiv, förvarat i föreningsstugan
Enskedefältets trädgårdsstadsförenings jubileumsskrift - Enskedefältet
50 år
Flinck, Maria- Tusen år i trädgården, Värnamo 1994
Lind, Gustaf- Egnahemsträdgården, Stockholm 1948
Lind, Gustaf- Köksväxtodling, Stockholm 1932
Nordiska Museets och Skansens årsbok Fataburen - Den kultiverade naturen,
1987
Råberg, Johan- Den svenska trädgårdsstaden,
Stavenow-Hidemark, Elisabet- Villabebyggelse i Sverige 1900-1925
|